Oftast är tystnaden värre än ord och ibland är det det du inte gör det som gör ont.

Jag är en tänkare, som känner av och överanalyserar varje situation i mitt liv, jag är en mycket bra personkännare och känner av hur personer jag träffar reagerar på vårt möte. Jag vänder oftast allt emot mig och säger ofta till mina vänner när vi möter nya människor tillsammans, att "jag tror inte hon gillar mig" och "han har säkert något emot mig."  För det är oftast så det känns i luften. Jag är ingen som folk kommer ihåg och är oftast osynlig. Jag pratar med alla nya människor jag träffar och försöker verkligen mitt bästa, men det glömmer dem bort lika fort som dem vänt sig om.
Men de enstaka gångerna som jag faktiskt kommit någon lite närmare och börjat umgås med, så hör jag inte av mig, jag blir rädd och intalar oftast mig själv att dem tycker att jag är jobbig eller tråkig att vara med. Alltså lika bra att låta dem gå då.

Men sen är det ju så att det finns ju människor som faktiskt är godhjärtade och kommer ihåg mig trots allt, om än väldigt få.
Sen finns det ju dem som första gången dem såg en placerade en i ett fack och där får jag sitta, det finns nästa absolut inget jag kan göra för att ge ett annat intryck och det HATAR jag, jag har ju inte ens fått en chans.
Jag minns när man gick på högstadiet och hade matte tillsammans med de andra klasserna och alla frågade mig om hjälp och påstod att jag var nått himla snille, bara för att jag inte rände runt på byn om kvällar och helger så satt jag tydligen hemma och pluggade hela tiden?! nej jag hatade att plugga och skolan har aldrig varit min grej, jag är inte duktig på teoretiska saker. Men det hade dem ju redan bestämt så det var ju så det var.
Några år senare då jag börjat umgås med dem "coola" så fick jag kommentaren att jag var "hon som var en tönt som blivit cool.." alltså VAFAAN?! det var säkert en väldigt ogenomtänkt kommentar dock och killen som sa det har jag lärt känna bättre nu och jag tror inte ens han kommer ihåg det, men de gör jag. Han är ändå en snäll person i mina ögon :) (för jag kan förlåta och ändra min uppfattning.)
Och på högstadiet var man ju bara ett barn, man visste inte bättre. (men en del har ju kvar sina värderingar sen dess.)

Jag tar åt mig av allt personer säger till mig, allt positivt någon säger till mig blir jag över lycklig av och glider omkring på moln en lång stund av just det och av negativa saker folk antyder om mig, trycker verkligen ner mig till botten av bottnar. Så ja jag är ju en berg-o-dal-bana.

Ja det finns mycket jag skulle vilja ta upp om just sånt här typisk skit som folk håller på med och absolut inte bara mot mig, och jag tycker inte att det här jag tagit upp nu om mig är så farligt, jag mår bra ändå :)
(men i vissa stunder känner man sig som absolut inget värt alls.)

Jag tycker dock om att jag är en bra personkännare och att jag kan känna av hur personer känner sig för det gör att jag kan ta hand om människor på ett bra sätt. Jag bryr mig om andra människor och försöker att alltid vänta med att bestämma vad jag tycker om dem, jag accepterar dem som dem är och bryr mig inte om deras yttre i första hand.  Världen är alldeles för ytlig som den är. Och många människor har inte fått välja sin bakgrund så döm ALDRIG en människa utifrån det.
Man vet aldrig vad en annan människa gått igenom eller varför dem gör som dem gör, så vänta alltid med att döma tills du verkligen vet.

Du är fin precis som du är.


Love.