Så här såg en trött Emelie ut i morse när hon väntade på seg Andreas.. ;P
Stress stress stress i mitt sinne...
vad ska jag bli när jag blir stor?
jag vill så gärna bara ta en enkel biljett till ett land gärna typ USA och bara leva för dagen, jobba lite här och lite där, resa vidare till nästa ställe som faller mig in och jobba, för att se världen jag vill se VÄRLDEN! men det är så mycket som ska funka då och så vill jag ha Andreas med mig, vill inte vara utan honom! vill inte heller vara borta från min familj eller mina vänner nå länge...
Men sen vill jag också typ skaffa hus, barn, hund och katt och bara sätta mig till ro och känna att det här är mitt liv.
HUR KAN FOLK BARA VETA VAD DEM VILL GÖRA?
andra i min ålder skaffar hus, barn och gifter sig! och det enda jag kan tänka är att jag känner mig så liten...
Inte för att jag inte skulle vilja göra så och jag vill jätte gärna har barn helst typ igår, men hur kan dem veta att de är det dem vill, när dem knappt har sett den stora världen vi lever i? hur kan dem vara så säkra på att det är just här dem vill vara?
Och så dem här andra i min ålder som började på universitetet direkt efter gymnasiet och redan har sin framtid utstakade för sig och vet exakt vad dem vill jobba med och vad dem vill göra..
HUR KAN DEM VETA DET?
Och så har vi den här tredje sorten av människor i min ålder som typ fick jobb direkt efter gymnasiet och har satt sig fast i det och super varje helg, fredag OCH lördag för att sedan på måndagmorgon återgå till att "slava" på ett jobb som dem egentligen inte tycker om.
Jag vill inte bara bestämma mig för att göra en sak av mitt liv för att sedan ångra mig?
jag vill veta exakt vad jag vill göra innan jag hoppar på en utbildning och jag vill veta exakt vad jag lever i för värld innan jag stadgar mig och skaffar barn.
Men jag börjar bli stressad..
en del dem säger "men du är ju bara 20 år du har ju hela livet framför dig"
och de andra säger "du är ju ändå 20 och vuxen" och kollar snett på en för att man inte går på universitetet.
TROR FOLK ATT DET ÄR SÅ JÄVLA LÄTT ELLER?
Nä just nu känner jag så här, jag trivs med att var vikarie i Älvsbyns kommun (till en viss del, vissa dagar är det hopplöst jobbigt vissa dagar är det helt underbart.) jag trivs med min vardag, jag trivs med att bo i Älvsbyn. Men jag trivs inte i våran lägenhet, jag vill flytta, ingenting funkar, hyresvärden suger och det känns ofräscht. Jag vill flytta!
Nu kom min älskade älskling hem så jag ska mysa med han en stund sen ska jag sova, för jag börjar jobba 6.45 i morgon och slutar 13.15!
Love.
Men sen vill jag också typ skaffa hus, barn, hund och katt och bara sätta mig till ro och känna att det här är mitt liv.
HUR KAN FOLK BARA VETA VAD DEM VILL GÖRA?
andra i min ålder skaffar hus, barn och gifter sig! och det enda jag kan tänka är att jag känner mig så liten...
Inte för att jag inte skulle vilja göra så och jag vill jätte gärna har barn helst typ igår, men hur kan dem veta att de är det dem vill, när dem knappt har sett den stora världen vi lever i? hur kan dem vara så säkra på att det är just här dem vill vara?
Och så dem här andra i min ålder som började på universitetet direkt efter gymnasiet och redan har sin framtid utstakade för sig och vet exakt vad dem vill jobba med och vad dem vill göra..
HUR KAN DEM VETA DET?
Och så har vi den här tredje sorten av människor i min ålder som typ fick jobb direkt efter gymnasiet och har satt sig fast i det och super varje helg, fredag OCH lördag för att sedan på måndagmorgon återgå till att "slava" på ett jobb som dem egentligen inte tycker om.
Jag vill inte bara bestämma mig för att göra en sak av mitt liv för att sedan ångra mig?
jag vill veta exakt vad jag vill göra innan jag hoppar på en utbildning och jag vill veta exakt vad jag lever i för värld innan jag stadgar mig och skaffar barn.
Men jag börjar bli stressad..
en del dem säger "men du är ju bara 20 år du har ju hela livet framför dig"
och de andra säger "du är ju ändå 20 och vuxen" och kollar snett på en för att man inte går på universitetet.
TROR FOLK ATT DET ÄR SÅ JÄVLA LÄTT ELLER?
Nä just nu känner jag så här, jag trivs med att var vikarie i Älvsbyns kommun (till en viss del, vissa dagar är det hopplöst jobbigt vissa dagar är det helt underbart.) jag trivs med min vardag, jag trivs med att bo i Älvsbyn. Men jag trivs inte i våran lägenhet, jag vill flytta, ingenting funkar, hyresvärden suger och det känns ofräscht. Jag vill flytta!
Nu kom min älskade älskling hem så jag ska mysa med han en stund sen ska jag sova, för jag börjar jobba 6.45 i morgon och slutar 13.15!
Love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar