Choking on this.

Ibland känner jag bara för att vara liten igen och inte ha ett enda livsviktigt bekymmer att tänka på. Önskar att det fanns en "pass" knapp för allt här i livet, att man liksom bara kan hoppa över sånt som är jobbigt.

Måste jobba, måste plugga, måste städa, måste tvätta, måste träna, måste handla, måste laga mat, måste duscha, måste se fräsch ut, måste hit, måste dit, måste träffa den, måste träffa dem, måste fylla i dessa papper, måste komma ihåg det här och måste komma ihåg det där.

Och i slutändan är ändå allt jag räknat upp nu lidande på något vis.
Jag har inte träffat min familj på hur länge som helst känns det som och jag hatar det!

Känns som att det händer så mycket hela tiden nu och jag måste vara på alla ställen för annars blir någon ledsen/besviken .


Men sen har jag kommit fram till att det är inte bara upp till mig, alla andra har lika stort ansvar att höra av sig, komma förbi och bara finnas där.

Men jag gillar dock att ha många människor omkring mig, att alltid ha någon att prata med och hänga med. Jag uppskattar alla människor som jag har turen att få ha i mitt liv och som gör allt så mycket roligare och livet värt att leva!


Just nu har jag en tung period(stress) och jag gör allt för att inte tänka på det eller låta det ta över, jag tränar, jobbar, äter, sover och umgås med folk. Sen finns det vissa saker som har fått komma efter lite grann så som städning och hemmet i allmänhet.

Men jag är så less våran bostad för den känns aldrig ren fast jag städat den så pedantiskt som bara jag kan. Jag vill flytta till något annat, enklare och fräschare!


Nä nog om allt negativt.

Är i alla fall glad för att jag har Andreas han ställer upp och finns där!
Även fast jag kanske inte är den lättaste att ha och göra med just nu, han får som ta allt som jag stänger inne under dagen, hehe.

Love.